Lunch i bilen och allt annat

Måndag igen och för mig och Marie innebar det ännu en dag med c-uppsatsen. Hon skulle jobba eftermiddag och jag förberedde mig på en lugn eftermiddag med lilleman. Då ringer de från bemanningen och behöver mig på förskolan i Holm. Pengar behövs och så klart jag vill jobba. Hade 30 minuter på mig tills jag skulle vara där. Vi packade ihop, jag körde hem, ställde in mina böcker, block och dator, slängde in lunchen i micron, gick på toa, tog lunchen ut micron och en gaffel och gick till bilen. Kände mig som en grottmänniska eller en barbar när jag åt kycklingklubba med en hand och körde med den andra. Mätt han jag inte bli, men så fick det bli.

Slutade 16,30 och fick alltså hämta Isac 90 minuter senare än vad jag brukar (och idag trodde jag att jag skulle kunna hämta honom redan klockan 12,30 egentligen) åkte med honom och handlade och fick i ren panik slänga ihop pytt i panna. Sen var det bara tack och adjö för Jenny strax efter 18.30... hoppsan...

Tiden går...

Tiden går hela tiden. Vare sig man vill det eller ej... Just nu vill jag att tiden skall gå. Härifrån och resten av mitt liv ska bli såååå bra!!! För att jag vill och för att jag är värd det.

Här; 2009 v/s 1984

tick, tack, tick, tack.....

Malmö

I morgon klockan 12.04 sitter jag på tåget till Malmö. En helg hos bror väntar och det skall bli jättemysigt. Sushi, promenader och kanske IKEA?? Vi får se. Total avkoppling i alla fall. Najs!!

Bara funderingar i elfte timmen.

Min egenhändigt skapade nya verkligeht väntar på mig bakom hörnet... jag känner det. Efter hårda studier, efter sena kvällar, efter tidiga mornar, efter gråt, svett och tandagnisslan, efter ilska, efter möjliga och omöjliga känslor likt en berg- och dalbana är jag alldeles strax framme. Jag tycker förvisso om tivolis och olika äventyr, men detta gör jag aldrig om och hade inte gjort det om jag vetat då vad jag vet nu. Tyvärr skall väl sägas. Men å andra sidan vittnar det samtidigt om att jag varit i helvetet och vänt för att jag för en gångs skull såg till MINA intressen. Utan en fantastisk familj, ett stort socialt nät och en helt oersättlig livskamrat, hade det heller aldrig gått.

"Du ska inte tro att du är något" sa någon till mig en gång... Denna kommentar satte sig som ett plåster i mitt undermedvetna och åren efter det fram tills nu har jag mest av allt fokuserat på att visa alla att jag absolut inte tror att jag är något. Jag är ingenting... ingenting alls. Se mig inte, hör mig inte, lägg helst av allt inte märke till mig. Komplimanger har varit jättesvåra att ta till mig, för jag är inget, ingen, inte någon. Helt utanför min kontroll brast allt när min lektor från Högskolan med beröm godkände min lektion och min slutpraktik. Jag var en helt färdig pedagog och det var av hennes absoluta övertygelse att jag kommer bli en helt fantastisk lärare och pedagog... Om en lektor på Högskolan, som anses vara bland de absolut värsta i mannaminne gällande sympatier eller medmänsklighet, kan säga så om mig, då är det ok att tycka att jag ÄR något.

Jag är Jenny, jag är en trebarnsmamma som har varit vid väggen och vänt, men som klarat av att ta en lärarexamen. Jag har tre månader kvar, men jag har klarat 3 år och 3 månader perfekt och det skall jag från och med nu bära med stolthet. Ja, jag ÄR någon och kommer alltid att vara någon. Aldrig någonsin mer kommer någon annan att få tala om för mig vad jag är värd.

Till alla ni som inte tror ni är värda något eller är något betydelsefullt. Ni är fantastiska, ni är oumbärliga och ni är oersättliga. Det finns bara en av var och en av er, ta vara på det.

Kram Jenny

Lycklig

Dagen har inneburit en berg- och dalbana av känslor. Nervositet utöver det som är hanterbart, total lycka över att bli med beröm godkänd och ilska över att hjärnspöken fortfarande dyker upp då och då. Sist jag var så nervös var på uppkörningen och när mina hjärnspöken gjorde sig påminda spydde jag i en papperskorg på Nyhems Torg. Spydde dock inte idag. :-)

Min handledare är en oslagbar sådan, ett bollplank, en klippa och en trygg person. Min slutpraktik kommer jag bära med mig så länge jag lever.

Energi-boost.

Idag fick både jag och mannen en rejäl dos med energi. De vet det nog inte själva, men grannarna D och C ger oss så mycket energi. Vi har så roligt ihop och vi skrattar tills vi får ont i magen. Ja, det är verkligen två människor vi trivs oerhört bra ihop med. Tack för att ni finns!!! Om ni bara visste hur mycket vi tycker om er!!

Att reflektera

Det handlar om att hitta rätt i livet. För att hitta rätt i livet, behövs det människor som tar sig an en och visar intresse och välvilja att hjälpa och att leda i rätt riktning. Att möta människor som, genom sin egen erfarenhet, delar med sig av allt som behövs för att ta sig dit man vill. Det handlar inte om att alltid lyckas i allt, utan att kunna reflektera över det som händer och varför. Både bra och dåliga saker. I sin strävan att bli ännu bättre och i en strävan att finna sig själv och sin egen roll i det som sker. Det handlar om en ständig utveckling och en ständig förbättring. Är man inte villig att bli bättre eller inte kan inse sina brister, så är man illa ute.

På riktigt.

Praktiken går en dag i taget självklart, men det känns gå mycket fortare än så. Praktiktiden börjar ta slut och samtidigt som jag inte vill lämna handledare och barn så vill jag verkligen vara färdig med just praktikperioder nu. Jag vill börja jobba på riktigt. Pröva mina vingar, vara den pedagog jag vet att jag kan vara. Jag är verkligen taggad nu!!

Obetalbart leende.

Lördagen innebar bland annat en tur till Eurostop för att se Andreas Johnson uppträda. Såklart ville pojkarna ha varsin signerad skiva, så det var bara att plocka fram plånboken och för pojkarna att ställa sig i signeringskön.

"Tja killen" säger Andreas. "Vad heter du?"

"Jag heter Leo" säger Leo

"Vilket coolt namn" säger Andreas och ler när han skriver sin hälsning på skivan.

Just i det ögonblicket hände något som etsade sig fast i Leos undermedvetna och som gjorde att inte bara dagen utan de närmaste åren är räddade.

"Mamma! Andreas Johnson tycker att jag är cool!!!" säger han sedan och det leendet är obetalbart. Min älskade lille vän som tycker att en cool image är det som gäller.

Död eller härdad?

Jag har nu gjort 3 veckor av min slutpraktik. Att tiden skulle gå fort har jag förstått hela tiden, men detta är helt sinnessjukt. Det är bara måndag, fredag, måndag, fredag hela tiden. För första gången sedan 1705, känner jag att jag skulle kunna jobba dygnet runt. Sena kvällar gör inget, tidiga morgnar gör inget och allt arbete runt omkring ger mig bara fler och fler kickar. Besöket från en lektor på Högskolan ser jag däremot verkligen inte fram emot. Det är oundvikligt, men en oerhört obehaglig känsla att veta att jag kommer att bli granskad in i minsta por i 45 minuter och att jag sedan skall få en utvärdering på det. Huvaligen.... Hur är det man säger? Det som inte dödar, det härdar? Ja, vi får väl se... död eller härdad? *blink, blink*

Frisk och nästan frisk.

Från och med idag är vår Isac friskförklarad!! Går inte att beskriva den känslan vi fick där i undersökningsrummet. Hans lilla, lilla hål i aortaklaffen är så pyttelitet att det inte går att mäta. Ingen mer oro. Han ska tillbaka på kontroll när han är nio, alltså om fem år. De kommer hålla kontakt med honom tills han är vuxen, med glesare och glesare kontroller. Och det kan vi absolut leva med.

Jag har också fått en diagnos idag. Min yrsel, som nu hållt på i snart fem veckor och som gör mig så trött, beror visst på ett virus på balansnerven. Har jag otur, kan den hålla på i flera månader till, ja ändå fram till jul. Visst kan man tycka att känslan av att ha druckit två glas vin är lite rolig att gå med, men efter fem veckors yrsel och svårigheter med att fokusera på det man ser tar enormt mycket energi och tröttar ut en nåt oerhört. Men nu vet jag i alla fall vad det är och behöver inte spekulera i allt från A till Ö.

Vårt hjärtebarn

I morgon klockan 9 skall jag, Dejan och Isac upp till 62;ans avdelning på sjukhuset. Isac skall på kontroll för sitt hjärtfel. Han är en pigg liten gosse på nästan 4,5 år, ständigt i upptåg och med skinn på näsan. Det finns inget hos honom som andras hjärtfel, men vi är nervösa både hans pappa och jag. Även om det snart är tre år sedan operationen i Lund, känns det som igår och känslorna kommer tillbaka nu när vi ska upp för kontroll. Att det fortfarande finns ett hål på aortaklaffen är inte bra och det vet vi. Frågan är om det vuxit ihop av sig själv, som är en möjlighet, eller om det tvärtom blivit värre, som för en person som står mig väldigt, väldigt nära. Det är också möjligt, det vet jag ju.

Isac själv är stolt över sitt ärr på bröstet och tycker det är JÄTTEBRA att han har ett stort "I" där eftersom han ju heter Isac, och inte ett "Ö". Lill-älskling... I morgon vet vi...

Souvenir? Minne från semestern? Nej tack!

Idag kom jag igång med min träning igen. Efter 6 dagar i sjuksäng fick det vara nog. Trappmaskin 30 minuter och sedan styrketräning. Svetten lackade och det kändes så skööööönt att få upp pulsen i nästan 160 slag/minuten.

Farmor tyckte att jag skulle ta mina 5 extra kilon från Montenegro som ett minne och behålla dem, men det vill inte min garderob. Än är det varmt ute, men om ettt ag är det inte ok att springa i legging och låtsas att man gör det BARA för att det är skönt. Faktum kvarstår; Jag kommer inte i mina jeans... på riktigt... på allvar alltså.

Huvaligen

I måndags blev jag slagen med en slägga och på det la sig en ögoninfektion. Det obligatoriska seminariet på tisdagen var skitjobbigt. Jag satt ensam i ett hörn, långt ifrån alla alla andra. Och torkade ögat som rann och tittade på klockan. Ville bara hem. Sov onsdag, torsdag och igår, äve om jag på kvällen var tvugen att åka ner till ICA och handla. Det är inte vansinnigt roligt att stå i kassan iklädd solglasögon, när det är mörkt ute kan jag säg. Blev uttittad av ALLA, som i princip undrade om det möjligen kunde finnas en blåtira under glasögonen nånstans.

Idag är det bättre, men fasen vad det har tagit på krafterna. I morgon blir det att långpromenera tror jag och komma tillbaka till det vanliga. På måndag blir det skola och träning.

Än en gång vill jag länka till en fantastiskt duktig bakverkskreatör.

Tillökning.

I morgon börjar jag skolan igen. Sista rycket, 4,5 månad kvar. Det kommer att krävas en hel del av mig och det kommer att krävas mycket av mig och Marie som skall skriva c-uppsats ihop. Skönt att inte vara ensam om det. Hoppas jag nu har redskapen för att klara av att hålla mina ansträngningar på en hälsosam nivå.

Inköp av en ny tvättmaskin blev det idag. Den andra la av i går och just tvättmaskinen är det som är absolut nödvändigt i detta hushåll. Under en vecka tvättar vi 21 maskiner tvätt. Helt otroligt, men så är det....

Veckan inleds med mys

Helgen har varit fantastisk som vanligt. Satt ute med vänner på gården och njöt och skrattade. Våra grannar är helt underbara och både jag D mår oerhört bra i deras sällskap. De vet vilka de är och de ska ha tack för att de finns i våra liv.

Det blev en tur till Helsingborg och över till Helsningör, med svägerskan med familj. Jättehärlig dag tillsammans som slutade med film och sushi på alltanen, där infravärmen satts igång. En tur till akuten blev det natten till lördag. Lite spänning får man ha ju... Nu är det söndag igen och en ny vecka skall ta fart. Börjar skolan på tisdag, så det blir en lugn dag hemma med yngste sonen just i morgon. Mys.

Dags att börja leva

En lång och sinnessjukt behövlig paus från allt som dragit ner mig i det mörka svarta, som bara blev större och större. Fick möjlighet att checka ut från allt jobbigt, fly landet med de jag älskar över allt annat på denna planet och bara leta reda på Jenny, som jag tappat bort någonstans på vägen. Jag hittade henne. Bortom all tröttet, all förtvivlan och all gråt fanns den Jenny jag känner igen och som jag vill vara. Livsglädje, skratt och energi. Den Jenny jag i grund och botten är kom tillbaka och när jag nu står inför sista terminen på Högskolan är jag mer redo än nånsin. Det är dags att börja leva!

Vilken helg!!

Helgen har verkligen gått i avkopplingens tecken. I fredags åkte vi till Pippilekplatsen, där barnen fick leka av sig med kusinen. Fint väder och en mysig fika. Sedan var det äntligen dax för mig att få gjort min tatuering. Tänk att jag fått vänta i 11 månader. Nu sitter den i ryggslutet och jag är så oerhört glad över den. Min blåmussla innehållande en guldring, två rubiner och en smaragd. Löv it!!

Lördagen började med sovmorgon och sedan en brunch ute i solen på gården. Efter det åkte vi till mamma för att plantera sån´t som barnen ville kunna skörda senare i sommar. Efter det blev det grillad karré och chorizo, med coleslaw och sallad. Mysigt. Dejan och pojkarna skötte grillningen perfekt. När vi kom hem, bjöds vi på grillad kyckling av grannen och vi hade inte ätit färdigt förrän efter midnatt. GOTT!!!

Söndagen spenderades på Ön, med grillning och lek.

Försörjning.

Det är inte utan att man blir lite pirrig i magen när man tänker på ekonomin. Ingen inkomst alls i juni. Usch och fy.. Vet inte hur det kommer att lösa sig och vet inte vad jag kan göra. Skulle behöva att vara ledig i sommar, mer än någonting annat i hela världen, men det funkar inte så. Får ta alla timmar jag kan på mitt gamla jobb, offra helger och säkerligen midsommar med... men då får det bli så. Jag ser fram emot semestern v29-v32 i alla fall. Semester nästa vecka, och på fredag är det tatuering.

Opponering

Skalla opponera i morgon. Har aldrig gjort det - någonsin. Tycka till om en uppsats, komma med konstruktiv kritik, både positiv och negativ. Jämföra den skrivna analysen med den använda litteraturen och också koppla till eventuell verksamhetsbelagd erfarenhet. Ont i magen får jag... Och nån skall göra detsamma på min uppsats. Ännu ondare i magen. Fokuserar på min tatuering som skall göras på fredag. Åh, vad jag längtar...

En blåmussla (jag), två rubiner (Daniel och Leo för att de är födda i juli) en smaragd (Isac, för att han är född i maj) och en guldring för mitt äktenskap. Räcker presentkorten, skall det även finnas med sjögräs som musslan vilar på. Det skall få pryda mitt ryggslut.

Happen-ing och opponer-ing

"Avslutning" i skolan idag, även om det inte är slut än. Vi träffar dock inte Sara och Anki igen, så det var väl på plats med en "happening". Kan egentligen inte fatta att det är slut snart och sommaren väntar. Även om sommaren inte bara blir semester, så är sommar just sommar och man kan göra lite mer som man vill. Jag och lilleman skall vara lediga tillsammans nästa vecka och det skall bli mysigt. Hoppas på fint väder.

Jag sitter och jobbar på en opponering på en annan uppsats som skall redovisas på onsdag. Oj, så svårt det är att tycka om något utan att känna sig gnällig, eller kritiserande i negativ mening. Men så här ser det i alla fall ut där jag sitter. Ja, just det, nedrullat, i sängen, med anteckningsblocket vid sidan om mig på en kudde. Jajemän, så är det.

Vår förstfödde.

Vad stor han har blivit, vår förstfödde. Svårt att hänga med. Vad det inte i torsdags jag kom hem från BB??? Och Daniel har vuxit enormt mycket bara i helgen, ur självförtroendets synvinkel. Han åkte till Falkenberg själv med tåg, sov över hos en mycket god vän och åkte hem med tåg alldeels själv. Väl hemma var han långt mycket mer än de 10 år han faktiskt är. Daniel, vi är såååå stolta över dig!!

Ted

Måste bara få dela med mig av min lillebror Ted. Nyss fyllda 14. Kram Jenny

Total lycka.

I lördags var det match för Leo och han var duktigt nervös innan. Första matchen vann de överlägset med 4-0, de mötte Kvibille. Andra matchen mot Gullbrandstorp gav tuffare motstånd och de förlorade med 1-2, men det var också i den matchen som Leo gjorde sitt livs första matchmål och han var så lycklig!! Han slog en kullerbytta och höjde armarna till skyn.

Äntligen??

19 grader ute och växlande molninghet. Varmare än på väldigt länge. Vi är defenitivt inte bortskämda med värme uppe i detta avlånga land detta året. Rekordlång vinter, med rekordmycket snö här nere i Halmstad. Våren har varit svinkall och man är så svältfödd på sol och värme att man blir glad när termometern visar tvåsiffrigt. Sneglade på allvar in vinterjackan till sonens fotbollsträning i torsdags. Helt sjukt. Kanske kan det släppa nu, så att vi kan äte luncher ute, kvällspromenader blir av bara för att man har lust och att barnen slipper bylsa på sig den ena tröjan efter den andra under jackan på morgnarna och kan leka ute utan fingervantar.

Barnkalas

Näst sista examinationsseminariet idag. Lite spänd och nervös. Gäller att bli godkänd ju. Är bara detta ur världen kan jag ägna mig helt åt B-uppsatsen. Japp, kl 17 i eftermiddag är det i alla fall över.

I torsdags var det barnkalas på Sagoängen, i helt ok väder. Barnen hade jätteroligt och vi vuxna hade supermysigt. Grillning, fika och godispåse. Lek för både barn och vuxna. Det var uppehåll och helt ok i temperatur, med tanke på att det öste ner hela onsdagen. Födelsedagsbarnet var överlyckligt, för att han fick presenter i skogen och vill ha kalas "i morgon med".

Tänk vad tiden går.

Idag fyllde vårt lilla mirakel 4 år. Han som blev till mot alla odds, som föddes hjärtsjuk och som är yngst i en trio pojkar. Han blev firad på dagis, med flagga, fika, present, sång och ballonger. Här hemma fick han öppna presenter och blev sjungen för igen. Spadar, vattenpistol, en skottkärra och kläder. Han fick önska middag och det var bara för pappa att ställa sig vid spisen och göra köttfärssås, haha.... Isac, vi älskar dig. På torsdag är det barnkalas.

Baksteg

Dejan jobbar kväll och jag trodde jag byggt upp tillräckligt mycket vila för att klara det galant. Icke. Det är bara onsdag och det kryper i kroppen på mig över att stå ensam med allt som har med kvällsbestyr att göra. När jag är färdig med allt är klockan över 23.00 och jag är så trött att jag ser dubbelt. Då har jag redan varit grymt irriterad i flera timmar över att pojkarna inte plockar undan efter sig, att de inte duschar i god tid innan läggdax, att de är sena med läxan, att de inte packat gympapåsen, att de inte borstat tändera.... Undrar hur jag ska lägga upp det så att Isac ÄR i säng 19, Leo ÄR i säng 20, och Daniel ÄR i säng 21 och dessutom redan då vara färdig med det som skall göras.

Ikväll åker vi till Dejans jobb och hälsar på... då slipper jag böka med mat här hemma i alla fall. Vi åker vill säga OM läxorna är gjorda, OM gympapåsen är packad och de lagt fram kläder för i morgon. Operation omorganisation, tack.

Bara 4 dagar kvar

Räknade efter att jag nu bara har 4 dagar kvar i skolan. Nja, jag har fullt upp med en uppsats om funktionshinder, så jag är inte på långa vägar färdig och sommarlovet är inte ens i närheten av nära, men 4 dagar i skolan, med lektioner och föreläsningar är vad som finns kvar. Skum känsla. Efetr sommaren är det bara målrakan kvar, sedan sitter jag med en lärarexamen. Det trodde jag minsann inte i september 2007...

Födelsedagar

Ja, april innehåller mest födelsedagar i släkten. Den 10;e Dejan år. Den 19;e fyllde min styvfar 60, jämnt och bra. Festen hölls i lördags. Idag fyller min käre far och min farmor år. Farmor har nu kommit upp i den hedersvärda åldern av 85 år och detta skall firas med pompa och står på lördag, med hela släkten. Ska verkligen bli roligt. I morgon fyller dessutom mamma år. Kära mamma. Hon som grät av glädje över en gåva från läkarmissionen vi gav henne.

Vi hoppas in i det sista att min kusin och hans familj hinner hem från Thailand, där de sitter fast på grund av askmolnet från den isländska vulkanen. För Håkans och Ninas del är det väl ingen fara, men för lille Olle är det inte så roligt. Tankarna är hos dem. Är de med oss på lördag när alla andra samlas, är ingen gladare än jag. Håll tummarna.

Än en gång vill jag tacka Linda för de underbara bakelserna.

Fantastisk vårdag.

Lägger in en bild på Kent Mikael Gustavsson, eller som han kallar sig i Itaien Mikael Kenta. Han är min och Thomas syssling och tilsammans med hans lillasyster Malin lekte vi på somrarna i Askim där de bodde. Ja, han jobbar som modell, syns det??

Träningen har kommit igång på allvar och jag ÄLSKAR kicken den fysiska tröttheten ger. Att på kvällen verkligen vara trött på ett riktigt sätt och somna av rätt anledning och att sova gott och vakna och känna att det verkligen är ganska ok. (även om jag hellre hade legat kvar av den enkla anledningen att jag är morgontrött av naturen) Att i julas vara i så dålig form och så utsliten rent mentalt att jag inte orkade jogga alls utan fick gå mina rundor, till att nu utan problem kan jogga i 30 minuter av ett 60-minuters konditionspass och ÄLSKA det. Aptiten är bättre och jag är sugen på nyttigt, jag är töstig och sugen på vatten, jag är piggare, mer på G och mår såååååå mycket bättre. Är jag äntligen på väg tillbaka till mitt gamla jag??

Har till och med börjat höra mig för om möjlighet till träning på semesterresan. Haha...

Skapelsen

Självklart lägger jag in en bild på Dejan födelsedagscupcake.


Chokladcupcake, men vanlijfyllning. Toppad med chokladmousse och med ett Arsenalhjärta i sockerpasta. Fantastisk!!

Göteborg

Idag skulle morfar fyllt 82 år. Fick inte tillfälle att åka upp med en blomma, men skall göra det i morgon. Lilla morfar, jag saknar dig nåt otroligt emellanåt. Pojkarna saknar dig också. Allt gick så snabbt, ingen hann med.

I helgen var jag och min älskade Dejan i Göteborg. Dejan fyllde 37 år i lördags och vi firade det med en helg bara han och jag. Vi började med skumpa och varsin fantastisk cup-cake i choklad och vanilj. Självklart med ett Arsenalemblem på... Tack Linda för dina mästerverk!!

Besök hennes fantastiska blogg och se hennes skapelser!!

Kom och gick...

Påsken kom och gick. Just nu sitter jag här igen, med skolarbete. Dejan jobbar kväll (igen) och jag försöker få undanplockat, undanskrivet och undangjort så jag kan koppla av framför tv;n sedan.

Thomas var här och det var jätteroligt att träffa honom. Släktmiddag hos mamma i fredags, lunch hos bästa Anita och sedan grill hos bästa Sissi och Doughlas på lördagen. Heldag med svägerskan och hennes familj + svärmor på söndagen och hos svärfar på måndagen. Påskäggen haglade och hela helgen var verkligen helt underbar. Och vila för min del... absolut vila... även om jag naturligtvis inte var still en sekund, men sovmorgnar fick vi.

Idag började skolan igen och det var skönt på ett sätt. Synd bara att jag inte är ledig med barnen nu när de har påsklov.

Påsken stundar och fem underbart lediga dagar väntar mig. Jag ska bara vara och koppla bort skolan helt och hållet.

Började gråta idag när Daniel kom hem med ett påskkort han gjort till mig i skolan.

"Mamma
Du är en som kämpar och ger inte upp!
GLAD PÅSK!"

Att han, min äldste son 10 år gammal sett hur jag kämpar för mitt liv för att klara av det jag försatt mig i. Att han ser med egna ögon att jag bestämt mig och att jag vet att jag kan. Jag hoppas att han får den kämparglöd när det är något som tar emot. Åh, vad jag älskar honom och är stolt över honom. Detta kortet kommer jag att spara och uppskatta för alltid. Som det värmde. Att han, min duktiga pojke, ser att jag kämpar mot min dröm, och vägrar ge upp. Att jag vet att jag är värd det.

Pappa blev arg på mig för att jag ser min utmattningsdepression som ett nederlag och för att jag skäms över att äta medicin för det. Daniel fick mig i stället att inse att det i stället ligger en oerhörd styrka i att vägra ge upp, och i att ta den hjälp som finns för att slutligen nå målet. Inte skämmas över vägen dit, utan att vara stolt över att snart vara framme och också vara stolt över den oerhörda resan jag gjort och hur den utvecklat mig.

Inför påsk.

Vår i luften och det är jätteskönt. Det ger ändå lite mer energi. Den energin hoppas jag kunna ta mig fram till sommaren. Fick sova 3 timmar i eftermiddags och det var helt underbart. En sån otrolig trötthet. Mer än vad jag trodde var möjligt, och nej jag är inte gravid... Det är i alla fall ett som är säkert.

En del tuffa saker kvar i skolan, men sommaren och en stunds vila hägrar och det är dit jag strävar. Fem dagars ledigt i påsk är också ett tillfälle att vila ut. Lillebror kommer hem också, och det känns verkligen helt underbart. Han är en av mina klippor i livet.

Vår

Första riktiga vårdagen. Fick städat båda förråden och påskpyntat. Tvättat 5 maskiner tvätt och sorterat och lagt in allt på sin plats. Lagat mat, plockat undan och plockat undan igen... Ett ständigt arbete... Men nu skall jag sova riktigt gott och ta tag i vardagen igen.

Orka

Två dagar som jag kan koppla av, kan sova i kapp och bara strunta i alla måsten. På torsdag är det skola igen. Det gäller att hålla ut till sommaren... Är så utmattad nu. Känner hur jag tappar ork och kraft, dessutom blir det svårare och svårare att verkligen vila upp under en helg. Det räcker inte för att jag skall få tillbaka energi. Vill inte bli tvungen att sjukskriva mig, men orkar jag låta bli??

Ord

Tänk vad ord kan betyda allt, när rätt ord ges vid rätt tillfälle... De värmer, de ger styrka och de tröstar. Ord från en god vän värmde enormt idag och hon är MIN klippa. Hon vet inte om hur mycket jag beundrar henne i det hon gör. Hon är en fantastisk kvinna, mamma och fru. Hon är en sådan person som vet vad hon vill och ser till att få det. Hon verkar klara allt...

Världens bästa 8-åring

Vilken tur att jag kunde göra färdigt min praktik innan det bröt ut på allvar. Hostig, snorig och febrig sitter jag hr nu, en lördag kväll och är glad över att jag har söndag och måndag på mig att bli bättre innan det är dags att infinna sig på skolan på tisdag morgon. Huvaligen.

På Leos Öppet Hus i skolan idag, hade alla i hans klass skrivit ett meddelande till sina föräldrar och lagt i sina lådor. Sp här skrev Leo... Älskar dig med, världens bästa 8-åring!!!

Praktik och baciller.

Första av fem dagars praktik på Fyllingeskolan är gjord. Fy 17 vad snabbt det går och varje gång jag är ute så här känner jag hur rätt det är och hur gärna jag vill börja jobba. Fantastiskt kul. Bara fem dagar denna gången, men det är inom specialpedagogik och det är oerhört intressant.

Dejan är sjuk och det är sällan han är det. Han fick gå hem från jobbet idag och det är ännu mer sällan han gör det. Han har sovit hela dagen och åt inte speciellt mycket till middag. Inte konstigt. Krya på dig älskling.

Insikt

Händelserik dag. Känslomässigt utmanande på alla sätt, men lärorikt. Trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle sitta i en stol och prata om allt som jag upplevt jobbigt under åren och att den utlösande faktorn visade sig vara 8 ord sagda för 20 år sedan. Snacka om att en fjärilsvinge kan orsaka en storm... Samtidigt en enorm insikt i vad dessa 8 orden ställt till med. Att de etsat sig fast som lim på mitt självförtroende och min självkänsla... att de ligger och hela tiden spelas upp så att jag inte glömmer dem.

Äntligen fredag

Vågen visade 56,9 i morse och vad skönt det kändes!! Skillnaden mellan 57,1 och 56,9 är bara två hekto, men det ÄR en stor skillnad... rent psykologiskt. Nu skall jag bara njuta av helgen och av de fyra männen i mitt liv.

Kram Jenny

Snöööööö

Ok, jag kan erkänna att snön är fin att se på när den ligger alldeels vit och orörd, ok jag kan erkänna att det bubblar i mig när jag ser barnens lycka över att få åka pulka och de kommer in alldeles rosiga om kinderna och svettiga efter sitt äventyr i backen. Ok jag kan erkänna att det inger stämning och ett mys, som gör att man värdesätter en filt, en pyamas och en stor kopp te i soffan som aldrig förr.... men NU RÄCKER DET!!!!

Jag menar... kom igen... när kunde man ta en sån här bild utanför Högskolan sist????

Vintergrillning.

Igår hade vi vintergrillning för tredje året i rad. Lika mysigt som alltid, med alla våra vänner nära och som delade kvällen med oss. Dejan, Andreas och Thomas grillade 72 pannbiffar, jag blandade sallad, vi kokte majs för att sedan grilla, tsatsiki blandades och drickan kyldes.

Till efterrätt blev det våfflor, med sylt och grädde. Vi tävlade i en quiz och vi ställde fram snacks-buffé. Vi följde OS och vi tittade på Melodifestivalen. Temat var strand och alla var självklart sommarklädda. Härligt.

Kallt

En kall morgon och en kylig dag, men solen har verkligen förgyllt dagen ändå. Jag fick inte gått den där rundan jag tänkt, men det får bli i morgon. Mår toppen och jag börjar få in träningen på rutin nu. Vågen visar 57,7 och så lite har jag inte vägt sedan i somras. Härligt!!

Städdag

Hann inte med nån träning idag. Eller hann och hann förresten, det blev inte av bara. Jag fick städat och jag fick gjort skolarbete. Sov en stund mitt på dagen faktiskt, vilket jag inte gjort på evigeheter. Skönt. I morgon är det litteraturseminarium hela dagen och jag har förberett mig så mycket jag kan. Får se hur det går. Blir att jag GÅR hem från skolan, så jag får en del steg att räkna in i planeringen. Blir inget annat när jag slutar så sent.

Förmögen

En jättetrevlig kväll hos pappa med familj igår. Vi fick träffa Kims Caroline. En jättetrevlig tjej, öppen och glad. Roligt!! Det blev även deltävling 1 i Melodifestivalen hemma hos pappa. En blek deltävling, men jag är ju såld i alla fall av själva arrangemanget. Härlig lördag alltså.

Träningen har kommit igång och jag har intagit en högre placering på min egen prioriteringslista. Mår toppen och har enormt mycket energi just nu. Passar på att göra det bästa av det. Trivs med tillvaron och njuter av att vara en del i en underbar familj. Vem behöver tonvis med pengar? Jag är stenrik ändå!!!

Livet

Googlar man på ordet "Utmattningsdepression", står det att

"det orsakas av långvarig stress, såväl inom socialt liv som arbetsliv utan möjlighet till återhämtning. Detta leder till en rad kroppsliga och psykiska symptom. Ångest är vanligt och man blir nedstämd. Detta kan utvecklas till en utmattningsdepression"

Några av symptomen är;

Känslomässig utmattning

Okänslighet för andras behov

Låg prestationsförmåga

Trötthet

Brist på energi

Lättirritabilitet

Svårigheter med korttidsminnet

Koncentrationssvårigheter

Nedstämdhet

Ångest

Sömnsvårigheter

Muskelspänningar

Nedsatt sexlust och

Huvudvärk

När jag för tre veckor sedan bröt ihop fullständigt, insåg jag att jag behövde hjälp. Att känna att man inte ville vara den man är eller ha de roller man hade, har länge givit mig dåligt samvete och detta i sig har hindrat mig från att söka hjälp. "Men det är bara lite mycket nu..." hette det från min sida i två år.

Det var så skönt att bara få sitta hos läkaren och gråta i över en timma, besvara hans frågor, för nu var det inte tabu längre. Jag kunde berätta för någon hur jag kände och att jag skämdes för samma känslor. Att inte vilja vara mamma? Att inte vilja vara fru? Att vilja flytta nån annanstans? Själv dessutom? Nä, sån´t kan man ju inte erkänna för andra!! Hur skulle de låta?? Vad skulle andra tänka?? Nä, högskolestudier, tre barn och en man som är borta halva tiden, det klarar jag. Klart jag klarar, jag är ju en superkvinna!! Inga problem.

Att sedan inse att jag inte höll för trycket var den största känslan av misslyckande jag haft någonsin. Men hur svag kan en människa egentligen vara innan det blir kriminellt?? Jösses jäklar Jenny, det trodde jag du skulle klara!! ...så kände jag...

Men denna aktuella torsdagen, två dagar innan en tenta på 7 timmar, brast allt. Jag höll inte, hade inte en chans att hålla emot. Det gick bara inte. Länge, länge satt jag bara och grät i sängen och berättade för min man hur jag kände, om skammen, om allt som bara brustit och om att jag måste ha hjälp ur detta. På fredagen ringde jag och bad om hjälp. Tid på måndagen.

Jag fick frågan om när jag var lycklig senast. Rummet blev knäpp tyst efter läkarens fråga och jag fick koncentrera mig på att minnas den underbara känslan av att vara lycklig som jag fått ta avsked av för länge sedan. Jag funderade länge och sedan kom tårarna igen när jag insåg hur längesedan det var.

Jag var så oerhört lycklig när mina barn och min man kom hem från Montenegro. Åh, vad lycklig jag var!! Detta var augusti 2008... efter det kan jag inte minnas en enda gång jag känt lycka inför något. Sedan försvann glädjen, sedan försvann tillfredställelsen och på senare tid förväntan, lusten att umgås, lusten att komma hem och lusten att vara Jenny.

"Det finns många symptom på utmattningsdepression, Jenny, och du har vartenda ett... Den har pågått länge och du behöver hjälp snabbt nu. Nästa steg är väggen."

De första dagarna visste bara jag och min man om det. Jag ville inte att nån skulle veta, jag ville för allt i världen inte vara i centrum. Jag ville fixa detta nu, i ensamhet och i fred. Skamligt var det, detta kunde jag ju aldrig erkänna för någon och samtidigt ha stoltheten i behåll. Men när det hade gått lite över en vecka, valde jag att tala om det för familjen, som mamma, pappa, svägerskan, svärmor och min bror. Det kändes skönt att de visste och pressen på att hela tiden umgås försvann. De visste och respekterade att jag ville vara själv. Nu i veckan har medicinen verkligen kommit igång och jag mår väldigt bra. Är inte riktigt framme än, men jag är på god väg och kan nu snarare se styrkan i att berätta. Varför skall det vara tabu? Varför skall jag be om ursäkt för att jag ensam inte klarar av heltidsstudier, tre barn och att vara ensam med allt varannan vecka? Vem hade fixat det? Jag fixade det i 2,5 år, men gick sedan in i väggen, so what!!

Jag sökte hjälp och kom tillbaka till livet, till den tillvaro jag förtjänar att ha. Jag förtjänar att vara lycklig. Jag kan nu se fram emot ett föräldrarskap till tre helt fantastiska pojkar. Jag kan se mig själv bli gammal tillsammans med världens underbaraste man och jag ser med tillförsikt fram emot min examen och min karriär. Det är jag värd! Jag har varit i ett svart hål så vansinnigt länge nu... Det pirrar äntligen i magen och det känns som vårkänslor. Är det så här det känns att leva??

Pirr i magen

Som en vårkänsla, som ett litet pirr i magen eller som att vakna... så känns det nu.

Som en vind fyller segel,
fyller du mina tomma rum.
Ser du skrattet i min spegel
jag jag som brukade vara stum.

Som ett regn i en öken
kommer du med liv igen
jag ser guld i dina ögon
förut såg jag ingenting.

Som den första sommardagen
värmer du bort all frusenhet
som en stråle sol på magen
läker du bort all ensamhet.

Jag hoppas du vill stanna längre
mycket längre än en sommarvind.
Nu ser jag liv i mina segel,
förut såg jag ingenting.

På väg mot Jenny

Med facit i hand... alla varningstecken fanns ju... men nu har jag påbörjat min resa tillbaka.

Tillsammans är vi starka.

Det var ohållbart. Jag kände det och kroppen kände det. Jag ville vara en superwoman, men insåg att det inte är så, vilket var en svår insikt. Ett nederlag. Jag vände mig till min livskamrat och min bäste vän. Tillsammans har vi nu utarbetat en lösning för att jag skall orka och för att familjen skall kunna njuta av varandra så mycket som möjligt. Mitt innersta behåller vi för oss själva, men det är skönt att vi nu kan se fram emot en ljusning.

Livet efter tentan har infunnit sig och jag har kunnat njuta av det fanns kvar av helgen. Det är som en smekmånad att faktiskt kunna få koppla av i ca en vecka efter en tenta innan allt börjar igen. Man behöver det efter den enorma psykiska påfrestning det är att i princip vara uppe dygnet runt den veckan tentan infaller. Sammanfaller den med att mannen jobbar kväll dessutom så är det ett rent helvete. Jag blir då ensamstående förälder till tre och skall klaraav allt som har med kvällsrutiner att göra INNAN jag kan sätta mig med det som jag måste. Böcker, anteckningar och googlesök kan inte påbårjas förrän efter 21 och att sedan sitta till ca 01.45 varje dag gör att torsdagskväll blir den kväll då jag bryter ihop. Av trötthet, av frustration och av förtvivlan. Än så länge har jag sedan rest mig, möjligt en aning starkare. Så även denna gång.

Nu blickar jag framåt. Påbörjar mitt sista år idag. Två terminer kvar nu och det är med tillförsikt jag riktar in mig på ljuset i tunneln, det är jag värd.

Tack Katta!!

När man är som tröttast och som mest hopplöst trött på alla böcker som man hängt över denna veckan, frågar svägerskan om vi inte kan äta lunch tillsammans. Hon kommer hit och hon fixar sushi på vägen. I love you, det är precis vad jag behöver.

Lördag

På lördag skriver jag min sista tenta för terminen. Klarar jag den har jag också klarat 5 hela terminer på Högskolan. Väntan på tentan stör mig och jag nojjar lite inför de 7 timmar vi skall sitta och skriva. Vad händer om jag inte kommer på något att skriva? Väd händer om det blir totalt blackout och jag blir tvungen att lämna in ett blankt papper.
"Men Jenny, du har ju klarat alla tentor galant hittills, det är klart du klarar denna med..." Visst är det vänliga ord, men kan jag inte bara få tycka synd om mig själv, få ha ångest och nojja?? Ibland behöver man det med.

Farväl 2009

2009 är ett år jag kommer minnas som väldigt bra. Ett bra år, studiemääsigt, familjemässigt och rent allmänt. Inget riktigt sensationellt, men ett år utan stora tragedier. Det vore lätt för mig att nu avslöja ett nyårslöfte jag funderat på länge eller något annat jag gett mig den på att uppnå... nej... det kommer jag inte att hävda att jag har, men jag vet att nästa gång vi firat nyår, är jag nästan färdig med mina studier och ett nytt skede i mitt liv kan börja. Tills dess kan jag bara hoppas att mina sköldkörtelvärden kommer i balans (4,76 i värde vid sista provet allt inom 0,4--4,0 är normalt) och att vågen kan bli min vän igen. Oerhört frustrerande att väga för mycket och att inte kunna göra något, utan att vara tvungen att lite till medicin. Inte min grej liksom. Men det skall också bli skönt att nu efter ledighet komma igång med rutiner, träning och allt annat som får en att må bra. Julen och nyåret har varit fantastiskt och har inneburit en sådan ledighet jag verkligen behövt. Viva 2010