Du visste...

Idag lämnade jag in hemtentan. Som jag har slitit med den. Bara för en vecka sedan satt jag och "Visste" att detta skulle jag inte klara, inte en chans att jag skulle greja det. Nu sitter jag här och vet att gruppexaminationen idag gick jättebra och att min hemtenta är klar. Vet inte om den blir godkänd, men det känns bra och jag har gjort mitt bästa.

Det slog mig att jag nu är inne på mitt tredje år på Högskolan. Jag är FÄRDIG med 4 terminer och 120 högskolepoäng!!! Helt sjukt egentligen ju!! Termin 5 har börjat bra och det är fortfarande lika roligt. Vilken tur jag har som har Thomas, min bror. Han visste jag skulle klara det och fick mig att söka till högskolan även om han fick tjata ett tag. Tack Thomas!! Love you, man.

Vad gör jag nu?

Inget man tänkt kunde vara möjligt. Hur skulle det kunna vara det? Jag är ju "bara" 35... Men idag fick jag det berättat för mig och det är inget jag kan få bort, möjligen lindra. Något jag får leva med.
Ledgångsreumatism... smakar på ordet... smakar inte gott, men en del av mig.

Go, Thomas!!

Fredag igen. Så snabbt tiden går, helt otroligt att en vanlig vecka kan innehålla bara måndag och fredag, för så känns det i alla fall. Nu när man inte jobbar helgen längre, kan man verkligen känna förväntan redan på torsdag och fredagens lugn delar man med alla andra som också skall vara lediga i helgen. Lördag för oss innebär barnkalas för barnens kusin i morgon, samt fotboll hos pappa på kvällen. Söndagen innebär fotbollsmatch för vår "melling". Hans första match i laget och han är så spänd och förväntansfull.

Ikväll är det bara vi som ska göra oss i ordning tidigt, klä oss i pyamas, krypa ner i soffan med godis och se Idol. Ska bli fantastiskt mysigt. Nu ska jag ta tag i städningen... tijillevipp.

Måste förresten dela med mig av brorsans geniala lagplanch under en teambuilding. Jag är grymt imponerad av den samt att tåg är det absolut bästa yngste sonen vet i livet! Go, Thomas, go Thomas!!! På alla sätt och vis. You know I love you, right?

Sushi

Men det äääär ju så gott!! Satt och åt lunch med Z i dag. Vi åtnjöt 12 bitar var av dessa små konstverk från himlen. Proppmätta och nöjda kanstaterade vi att det i och för sig är dyrare än en vanlig lunch om man skall ha 12 bitar var, men att det inte finns något som är onyttigt alls på tallriken. Riset innehåller i och för sig snabba kolhydrater, men inget annat som rusar iväg kalorimässigt. Och man blir så behagligt mätt också. Och länge. En stor eloge till sushibaren på Norra vägen som idag stod för matlagningen.

Lingon och blåbär

Helgen har varit jättemysig. Lördagen spenderades i skogen med vänner. Vi skulle dit och plocka kantareller, men hittade inga, men jättemånga blåbär och lingon. Vi var 8 st. En satt i blåbärssnåret och åt rekordmånga blåbär på rekordtid - överlycklig. Två låg på alla fyra och studerade spindlar i mossan, en satt på en sten och spelade på en hink, en gick runt med en tom kylväska på magen, en hittade världens finaste pinne att spara. . . Jag och Z tog foton och skrattade åt alla upptåg.

Nu har jag haft ont i mina händer ett tag och mamma säger att jag bör kolla upp det. Hon tror att det kan vara risk för reumatism eller nåt liknande. Hon har det och känner igen mina symptom. Jag ska kolla det - nån dag - när jag har tid.

Klockor och riff

De e konstigt att man, fast man vet om det så väl, inte kan förmå sig att komma i säng i tid. Nånsin. När klockan ringer på morgonen är man så trött att ögonen vägrar öppna sig förrän man halv slagit ihjäl sig i trappan och man snubblat på både en och två leksaker nere i lilla hallen. Man lovar sig själv att "I kväll skall jag minsann komma i säng i tid. Jojemänsan." Sen är det samma visa kväll efter kväll.

Idag fick min "melling" reda på att han varit så duktig och sålt tidningar och böcker så att han som premie kan plocka ut en elgitarr. LYCKA!! Nitbälte har han, döskalleörhänge har han, bandanan sitter på plats och han han sett otaliga youtubeklipp om hur man gör och han har spelat sig sönder och samman på morbrors Guitar Hero. Nu är det bara att sätta igång på riktigt... *stående ovationer, Leo*

Inch by inch

Jaha, nu är det måndag igen och det är dags att ställa sig på vågen igen. Nervöst visst, men jag har ju skött mig.

Vikt för tre veckor sedan... 59,7 kg ... ... nu 58,4 kg
Midja för tre veckor sedan... 74 cm ... nu 72 cm
Höft för tre veckor sedan... 97 cm... nu 96,5 cm
Höger lår för tre veckor sedan ... 60,5 cm ... nu 60 cm

Det går TRÖÖÖÖGT, men det är igång. Jag har i och för sig ingen brådska.

Eufori

Nystarten på mitt nya, mer hälsosamma liv, fungerar bra. Jag räknar mina poäng enligt viktväktarna och jag tränar i den mån jag har möjlighet. Inget fusk och inga falska undanflykter. Att komma igång med buggen i onsdags var helt fantastiskt!! Sååååå roligt, men otroligt vad trött jag var efter 90 minuter. I och för sig inte non stop, vi hade paus i mitten ungefär och vi hade en del genomgångar.

Det är just genom buggen som jag finner en plats i mig själv där jag är helt nån annanstans. I en dans med en partner som verkligen kan föra och som är fast på handen är det några euforiska dansminuter amn upplever. Är man verkligen helt slut, orkar man ändå en dans till... och en dans till... och i bilen på vägen hem är man så trött och nöjd. 6000 steg tog jag på kursen och då skall man ju tänka att dessa steg har samma intensitet som i jogging.

Vågen visar mindre än sist och på måndag är det vägning och resultatskrivning igen. Puss och kram från en som nu kommit igång på allvar!!

30 v/s 70

Nu börjar jag komma in i detta med kost och träning. Simmade 900 meter idag på morgonen och såg nu i kväll att jag gått 7000 steg OCKSÅ. Känns bra. Hoppas vågen är min vän på måndag eftersom den inte visade nån föändring alls i måndags. Men vecka två är vecka två. Vet inte varför, men vecka två är skittrist viktmässigt för alla. Som om kroppen vakat upp ur chocken och den stretar emot. På rent jävelskap. Än så länge abvänder jag de 30% av kläderna som passar... och sneglar drömmande mot de andra 70%.

I morgon skall jag börja dansa bugg igen. Det måste varit 5 år sedan sist och jag är nervös, men åh vad jag vill det nu. Blir alldeles varm och pirrig när jag tänker på det. Visst blir det bara varannan vecka, eftersom Dejan ju jobbar tvåskifr, men det är bättre än ingenting och ett pass på 90 minuter bugg är nog vad man tål åt gången.