Insikt

Händelserik dag. Känslomässigt utmanande på alla sätt, men lärorikt. Trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle sitta i en stol och prata om allt som jag upplevt jobbigt under åren och att den utlösande faktorn visade sig vara 8 ord sagda för 20 år sedan. Snacka om att en fjärilsvinge kan orsaka en storm... Samtidigt en enorm insikt i vad dessa 8 orden ställt till med. Att de etsat sig fast som lim på mitt självförtroende och min självkänsla... att de ligger och hela tiden spelas upp så att jag inte glömmer dem.

Äntligen fredag

Vågen visade 56,9 i morse och vad skönt det kändes!! Skillnaden mellan 57,1 och 56,9 är bara två hekto, men det ÄR en stor skillnad... rent psykologiskt. Nu skall jag bara njuta av helgen och av de fyra männen i mitt liv.

Kram Jenny

Snöööööö

Ok, jag kan erkänna att snön är fin att se på när den ligger alldeels vit och orörd, ok jag kan erkänna att det bubblar i mig när jag ser barnens lycka över att få åka pulka och de kommer in alldeles rosiga om kinderna och svettiga efter sitt äventyr i backen. Ok jag kan erkänna att det inger stämning och ett mys, som gör att man värdesätter en filt, en pyamas och en stor kopp te i soffan som aldrig förr.... men NU RÄCKER DET!!!!

Jag menar... kom igen... när kunde man ta en sån här bild utanför Högskolan sist????

Vintergrillning.

Igår hade vi vintergrillning för tredje året i rad. Lika mysigt som alltid, med alla våra vänner nära och som delade kvällen med oss. Dejan, Andreas och Thomas grillade 72 pannbiffar, jag blandade sallad, vi kokte majs för att sedan grilla, tsatsiki blandades och drickan kyldes.

Till efterrätt blev det våfflor, med sylt och grädde. Vi tävlade i en quiz och vi ställde fram snacks-buffé. Vi följde OS och vi tittade på Melodifestivalen. Temat var strand och alla var självklart sommarklädda. Härligt.

Kallt

En kall morgon och en kylig dag, men solen har verkligen förgyllt dagen ändå. Jag fick inte gått den där rundan jag tänkt, men det får bli i morgon. Mår toppen och jag börjar få in träningen på rutin nu. Vågen visar 57,7 och så lite har jag inte vägt sedan i somras. Härligt!!

Städdag

Hann inte med nån träning idag. Eller hann och hann förresten, det blev inte av bara. Jag fick städat och jag fick gjort skolarbete. Sov en stund mitt på dagen faktiskt, vilket jag inte gjort på evigeheter. Skönt. I morgon är det litteraturseminarium hela dagen och jag har förberett mig så mycket jag kan. Får se hur det går. Blir att jag GÅR hem från skolan, så jag får en del steg att räkna in i planeringen. Blir inget annat när jag slutar så sent.

Förmögen

En jättetrevlig kväll hos pappa med familj igår. Vi fick träffa Kims Caroline. En jättetrevlig tjej, öppen och glad. Roligt!! Det blev även deltävling 1 i Melodifestivalen hemma hos pappa. En blek deltävling, men jag är ju såld i alla fall av själva arrangemanget. Härlig lördag alltså.

Träningen har kommit igång och jag har intagit en högre placering på min egen prioriteringslista. Mår toppen och har enormt mycket energi just nu. Passar på att göra det bästa av det. Trivs med tillvaron och njuter av att vara en del i en underbar familj. Vem behöver tonvis med pengar? Jag är stenrik ändå!!!

Livet

Googlar man på ordet "Utmattningsdepression", står det att

"det orsakas av långvarig stress, såväl inom socialt liv som arbetsliv utan möjlighet till återhämtning. Detta leder till en rad kroppsliga och psykiska symptom. Ångest är vanligt och man blir nedstämd. Detta kan utvecklas till en utmattningsdepression"

Några av symptomen är;

Känslomässig utmattning

Okänslighet för andras behov

Låg prestationsförmåga

Trötthet

Brist på energi

Lättirritabilitet

Svårigheter med korttidsminnet

Koncentrationssvårigheter

Nedstämdhet

Ångest

Sömnsvårigheter

Muskelspänningar

Nedsatt sexlust och

Huvudvärk

När jag för tre veckor sedan bröt ihop fullständigt, insåg jag att jag behövde hjälp. Att känna att man inte ville vara den man är eller ha de roller man hade, har länge givit mig dåligt samvete och detta i sig har hindrat mig från att söka hjälp. "Men det är bara lite mycket nu..." hette det från min sida i två år.

Det var så skönt att bara få sitta hos läkaren och gråta i över en timma, besvara hans frågor, för nu var det inte tabu längre. Jag kunde berätta för någon hur jag kände och att jag skämdes för samma känslor. Att inte vilja vara mamma? Att inte vilja vara fru? Att vilja flytta nån annanstans? Själv dessutom? Nä, sån´t kan man ju inte erkänna för andra!! Hur skulle de låta?? Vad skulle andra tänka?? Nä, högskolestudier, tre barn och en man som är borta halva tiden, det klarar jag. Klart jag klarar, jag är ju en superkvinna!! Inga problem.

Att sedan inse att jag inte höll för trycket var den största känslan av misslyckande jag haft någonsin. Men hur svag kan en människa egentligen vara innan det blir kriminellt?? Jösses jäklar Jenny, det trodde jag du skulle klara!! ...så kände jag...

Men denna aktuella torsdagen, två dagar innan en tenta på 7 timmar, brast allt. Jag höll inte, hade inte en chans att hålla emot. Det gick bara inte. Länge, länge satt jag bara och grät i sängen och berättade för min man hur jag kände, om skammen, om allt som bara brustit och om att jag måste ha hjälp ur detta. På fredagen ringde jag och bad om hjälp. Tid på måndagen.

Jag fick frågan om när jag var lycklig senast. Rummet blev knäpp tyst efter läkarens fråga och jag fick koncentrera mig på att minnas den underbara känslan av att vara lycklig som jag fått ta avsked av för länge sedan. Jag funderade länge och sedan kom tårarna igen när jag insåg hur längesedan det var.

Jag var så oerhört lycklig när mina barn och min man kom hem från Montenegro. Åh, vad lycklig jag var!! Detta var augusti 2008... efter det kan jag inte minnas en enda gång jag känt lycka inför något. Sedan försvann glädjen, sedan försvann tillfredställelsen och på senare tid förväntan, lusten att umgås, lusten att komma hem och lusten att vara Jenny.

"Det finns många symptom på utmattningsdepression, Jenny, och du har vartenda ett... Den har pågått länge och du behöver hjälp snabbt nu. Nästa steg är väggen."

De första dagarna visste bara jag och min man om det. Jag ville inte att nån skulle veta, jag ville för allt i världen inte vara i centrum. Jag ville fixa detta nu, i ensamhet och i fred. Skamligt var det, detta kunde jag ju aldrig erkänna för någon och samtidigt ha stoltheten i behåll. Men när det hade gått lite över en vecka, valde jag att tala om det för familjen, som mamma, pappa, svägerskan, svärmor och min bror. Det kändes skönt att de visste och pressen på att hela tiden umgås försvann. De visste och respekterade att jag ville vara själv. Nu i veckan har medicinen verkligen kommit igång och jag mår väldigt bra. Är inte riktigt framme än, men jag är på god väg och kan nu snarare se styrkan i att berätta. Varför skall det vara tabu? Varför skall jag be om ursäkt för att jag ensam inte klarar av heltidsstudier, tre barn och att vara ensam med allt varannan vecka? Vem hade fixat det? Jag fixade det i 2,5 år, men gick sedan in i väggen, so what!!

Jag sökte hjälp och kom tillbaka till livet, till den tillvaro jag förtjänar att ha. Jag förtjänar att vara lycklig. Jag kan nu se fram emot ett föräldrarskap till tre helt fantastiska pojkar. Jag kan se mig själv bli gammal tillsammans med världens underbaraste man och jag ser med tillförsikt fram emot min examen och min karriär. Det är jag värd! Jag har varit i ett svart hål så vansinnigt länge nu... Det pirrar äntligen i magen och det känns som vårkänslor. Är det så här det känns att leva??

Pirr i magen

Som en vårkänsla, som ett litet pirr i magen eller som att vakna... så känns det nu.

Som en vind fyller segel,
fyller du mina tomma rum.
Ser du skrattet i min spegel
jag jag som brukade vara stum.

Som ett regn i en öken
kommer du med liv igen
jag ser guld i dina ögon
förut såg jag ingenting.

Som den första sommardagen
värmer du bort all frusenhet
som en stråle sol på magen
läker du bort all ensamhet.

Jag hoppas du vill stanna längre
mycket längre än en sommarvind.
Nu ser jag liv i mina segel,
förut såg jag ingenting.