Tiden går...

Tiden går hela tiden. Vare sig man vill det eller ej... Just nu vill jag att tiden skall gå. Härifrån och resten av mitt liv ska bli såååå bra!!! För att jag vill och för att jag är värd det.

Här; 2009 v/s 1984

tick, tack, tick, tack.....

Malmö

I morgon klockan 12.04 sitter jag på tåget till Malmö. En helg hos bror väntar och det skall bli jättemysigt. Sushi, promenader och kanske IKEA?? Vi får se. Total avkoppling i alla fall. Najs!!

Bara funderingar i elfte timmen.

Min egenhändigt skapade nya verkligeht väntar på mig bakom hörnet... jag känner det. Efter hårda studier, efter sena kvällar, efter tidiga mornar, efter gråt, svett och tandagnisslan, efter ilska, efter möjliga och omöjliga känslor likt en berg- och dalbana är jag alldeles strax framme. Jag tycker förvisso om tivolis och olika äventyr, men detta gör jag aldrig om och hade inte gjort det om jag vetat då vad jag vet nu. Tyvärr skall väl sägas. Men å andra sidan vittnar det samtidigt om att jag varit i helvetet och vänt för att jag för en gångs skull såg till MINA intressen. Utan en fantastisk familj, ett stort socialt nät och en helt oersättlig livskamrat, hade det heller aldrig gått.

"Du ska inte tro att du är något" sa någon till mig en gång... Denna kommentar satte sig som ett plåster i mitt undermedvetna och åren efter det fram tills nu har jag mest av allt fokuserat på att visa alla att jag absolut inte tror att jag är något. Jag är ingenting... ingenting alls. Se mig inte, hör mig inte, lägg helst av allt inte märke till mig. Komplimanger har varit jättesvåra att ta till mig, för jag är inget, ingen, inte någon. Helt utanför min kontroll brast allt när min lektor från Högskolan med beröm godkände min lektion och min slutpraktik. Jag var en helt färdig pedagog och det var av hennes absoluta övertygelse att jag kommer bli en helt fantastisk lärare och pedagog... Om en lektor på Högskolan, som anses vara bland de absolut värsta i mannaminne gällande sympatier eller medmänsklighet, kan säga så om mig, då är det ok att tycka att jag ÄR något.

Jag är Jenny, jag är en trebarnsmamma som har varit vid väggen och vänt, men som klarat av att ta en lärarexamen. Jag har tre månader kvar, men jag har klarat 3 år och 3 månader perfekt och det skall jag från och med nu bära med stolthet. Ja, jag ÄR någon och kommer alltid att vara någon. Aldrig någonsin mer kommer någon annan att få tala om för mig vad jag är värd.

Till alla ni som inte tror ni är värda något eller är något betydelsefullt. Ni är fantastiska, ni är oumbärliga och ni är oersättliga. Det finns bara en av var och en av er, ta vara på det.

Kram Jenny

Lycklig

Dagen har inneburit en berg- och dalbana av känslor. Nervositet utöver det som är hanterbart, total lycka över att bli med beröm godkänd och ilska över att hjärnspöken fortfarande dyker upp då och då. Sist jag var så nervös var på uppkörningen och när mina hjärnspöken gjorde sig påminda spydde jag i en papperskorg på Nyhems Torg. Spydde dock inte idag. :-)

Min handledare är en oslagbar sådan, ett bollplank, en klippa och en trygg person. Min slutpraktik kommer jag bära med mig så länge jag lever.

Energi-boost.

Idag fick både jag och mannen en rejäl dos med energi. De vet det nog inte själva, men grannarna D och C ger oss så mycket energi. Vi har så roligt ihop och vi skrattar tills vi får ont i magen. Ja, det är verkligen två människor vi trivs oerhört bra ihop med. Tack för att ni finns!!! Om ni bara visste hur mycket vi tycker om er!!

Att reflektera

Det handlar om att hitta rätt i livet. För att hitta rätt i livet, behövs det människor som tar sig an en och visar intresse och välvilja att hjälpa och att leda i rätt riktning. Att möta människor som, genom sin egen erfarenhet, delar med sig av allt som behövs för att ta sig dit man vill. Det handlar inte om att alltid lyckas i allt, utan att kunna reflektera över det som händer och varför. Både bra och dåliga saker. I sin strävan att bli ännu bättre och i en strävan att finna sig själv och sin egen roll i det som sker. Det handlar om en ständig utveckling och en ständig förbättring. Är man inte villig att bli bättre eller inte kan inse sina brister, så är man illa ute.

På riktigt.

Praktiken går en dag i taget självklart, men det känns gå mycket fortare än så. Praktiktiden börjar ta slut och samtidigt som jag inte vill lämna handledare och barn så vill jag verkligen vara färdig med just praktikperioder nu. Jag vill börja jobba på riktigt. Pröva mina vingar, vara den pedagog jag vet att jag kan vara. Jag är verkligen taggad nu!!

Obetalbart leende.

Lördagen innebar bland annat en tur till Eurostop för att se Andreas Johnson uppträda. Såklart ville pojkarna ha varsin signerad skiva, så det var bara att plocka fram plånboken och för pojkarna att ställa sig i signeringskön.

"Tja killen" säger Andreas. "Vad heter du?"

"Jag heter Leo" säger Leo

"Vilket coolt namn" säger Andreas och ler när han skriver sin hälsning på skivan.

Just i det ögonblicket hände något som etsade sig fast i Leos undermedvetna och som gjorde att inte bara dagen utan de närmaste åren är räddade.

"Mamma! Andreas Johnson tycker att jag är cool!!!" säger han sedan och det leendet är obetalbart. Min älskade lille vän som tycker att en cool image är det som gäller.

Död eller härdad?

Jag har nu gjort 3 veckor av min slutpraktik. Att tiden skulle gå fort har jag förstått hela tiden, men detta är helt sinnessjukt. Det är bara måndag, fredag, måndag, fredag hela tiden. För första gången sedan 1705, känner jag att jag skulle kunna jobba dygnet runt. Sena kvällar gör inget, tidiga morgnar gör inget och allt arbete runt omkring ger mig bara fler och fler kickar. Besöket från en lektor på Högskolan ser jag däremot verkligen inte fram emot. Det är oundvikligt, men en oerhört obehaglig känsla att veta att jag kommer att bli granskad in i minsta por i 45 minuter och att jag sedan skall få en utvärdering på det. Huvaligen.... Hur är det man säger? Det som inte dödar, det härdar? Ja, vi får väl se... död eller härdad? *blink, blink*