På väg mot Jenny

Med facit i hand... alla varningstecken fanns ju... men nu har jag påbörjat min resa tillbaka.

Tillsammans är vi starka.

Det var ohållbart. Jag kände det och kroppen kände det. Jag ville vara en superwoman, men insåg att det inte är så, vilket var en svår insikt. Ett nederlag. Jag vände mig till min livskamrat och min bäste vän. Tillsammans har vi nu utarbetat en lösning för att jag skall orka och för att familjen skall kunna njuta av varandra så mycket som möjligt. Mitt innersta behåller vi för oss själva, men det är skönt att vi nu kan se fram emot en ljusning.

Livet efter tentan har infunnit sig och jag har kunnat njuta av det fanns kvar av helgen. Det är som en smekmånad att faktiskt kunna få koppla av i ca en vecka efter en tenta innan allt börjar igen. Man behöver det efter den enorma psykiska påfrestning det är att i princip vara uppe dygnet runt den veckan tentan infaller. Sammanfaller den med att mannen jobbar kväll dessutom så är det ett rent helvete. Jag blir då ensamstående förälder till tre och skall klaraav allt som har med kvällsrutiner att göra INNAN jag kan sätta mig med det som jag måste. Böcker, anteckningar och googlesök kan inte påbårjas förrän efter 21 och att sedan sitta till ca 01.45 varje dag gör att torsdagskväll blir den kväll då jag bryter ihop. Av trötthet, av frustration och av förtvivlan. Än så länge har jag sedan rest mig, möjligt en aning starkare. Så även denna gång.

Nu blickar jag framåt. Påbörjar mitt sista år idag. Två terminer kvar nu och det är med tillförsikt jag riktar in mig på ljuset i tunneln, det är jag värd.

Tack Katta!!

När man är som tröttast och som mest hopplöst trött på alla böcker som man hängt över denna veckan, frågar svägerskan om vi inte kan äta lunch tillsammans. Hon kommer hit och hon fixar sushi på vägen. I love you, det är precis vad jag behöver.

Lördag

På lördag skriver jag min sista tenta för terminen. Klarar jag den har jag också klarat 5 hela terminer på Högskolan. Väntan på tentan stör mig och jag nojjar lite inför de 7 timmar vi skall sitta och skriva. Vad händer om jag inte kommer på något att skriva? Väd händer om det blir totalt blackout och jag blir tvungen att lämna in ett blankt papper.
"Men Jenny, du har ju klarat alla tentor galant hittills, det är klart du klarar denna med..." Visst är det vänliga ord, men kan jag inte bara få tycka synd om mig själv, få ha ångest och nojja?? Ibland behöver man det med.

Farväl 2009

2009 är ett år jag kommer minnas som väldigt bra. Ett bra år, studiemääsigt, familjemässigt och rent allmänt. Inget riktigt sensationellt, men ett år utan stora tragedier. Det vore lätt för mig att nu avslöja ett nyårslöfte jag funderat på länge eller något annat jag gett mig den på att uppnå... nej... det kommer jag inte att hävda att jag har, men jag vet att nästa gång vi firat nyår, är jag nästan färdig med mina studier och ett nytt skede i mitt liv kan börja. Tills dess kan jag bara hoppas att mina sköldkörtelvärden kommer i balans (4,76 i värde vid sista provet allt inom 0,4--4,0 är normalt) och att vågen kan bli min vän igen. Oerhört frustrerande att väga för mycket och att inte kunna göra något, utan att vara tvungen att lite till medicin. Inte min grej liksom. Men det skall också bli skönt att nu efter ledighet komma igång med rutiner, träning och allt annat som får en att må bra. Julen och nyåret har varit fantastiskt och har inneburit en sådan ledighet jag verkligen behövt. Viva 2010