Oj, vad längesedan jag var inne och skrev. Jag som skrivit dagbok i hela mitt liv, blev återigen sugen när en kollega (vilket underbart ord nu efter examen, för övrigt) sa hon ville börja. Har nu suttit och läst igenom höstens inlägg... och jag ryser. Kan fortfarande känna fragment av den ångest jag kände över bedömningar och godkännande av andra. Vilken resa man gjort.
2007 års Jenny finns inte kvar... ingenting som påminner om vart hon befann sig i livet, vad hon kände, vad hon tänkte. Åren fick sakta, sakta förändra henne och det gjorde de sannerligen. Tänk så lite hon visste då om hur allt skulle bli... tänk så lite hon visste men så mycket hon hoppades på. Allt hon fick uppleva, upptäcka och förstå.
Jag kan i ärlighetens namn säga att jag äntligen hittat mig själv... Vad jag vill, vad jag kan och vad jag känner. Jag vill poängtera hur viktigt det är med människor nära, som tror på en, som stöttar och finns... Dessa människor som bara genom sin egen person ger en energi att åstadkomma. Tack ni som vet om er att ha betytt oslagbart mycket. Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv... jag blickar framåt och känner enorm glädje och energi.
