Frisk och nästan frisk.

Från och med idag är vår Isac friskförklarad!! Går inte att beskriva den känslan vi fick där i undersökningsrummet. Hans lilla, lilla hål i aortaklaffen är så pyttelitet att det inte går att mäta. Ingen mer oro. Han ska tillbaka på kontroll när han är nio, alltså om fem år. De kommer hålla kontakt med honom tills han är vuxen, med glesare och glesare kontroller. Och det kan vi absolut leva med.

Jag har också fått en diagnos idag. Min yrsel, som nu hållt på i snart fem veckor och som gör mig så trött, beror visst på ett virus på balansnerven. Har jag otur, kan den hålla på i flera månader till, ja ändå fram till jul. Visst kan man tycka att känslan av att ha druckit två glas vin är lite rolig att gå med, men efter fem veckors yrsel och svårigheter med att fokusera på det man ser tar enormt mycket energi och tröttar ut en nåt oerhört. Men nu vet jag i alla fall vad det är och behöver inte spekulera i allt från A till Ö.

Vårt hjärtebarn

I morgon klockan 9 skall jag, Dejan och Isac upp till 62;ans avdelning på sjukhuset. Isac skall på kontroll för sitt hjärtfel. Han är en pigg liten gosse på nästan 4,5 år, ständigt i upptåg och med skinn på näsan. Det finns inget hos honom som andras hjärtfel, men vi är nervösa både hans pappa och jag. Även om det snart är tre år sedan operationen i Lund, känns det som igår och känslorna kommer tillbaka nu när vi ska upp för kontroll. Att det fortfarande finns ett hål på aortaklaffen är inte bra och det vet vi. Frågan är om det vuxit ihop av sig själv, som är en möjlighet, eller om det tvärtom blivit värre, som för en person som står mig väldigt, väldigt nära. Det är också möjligt, det vet jag ju.

Isac själv är stolt över sitt ärr på bröstet och tycker det är JÄTTEBRA att han har ett stort "I" där eftersom han ju heter Isac, och inte ett "Ö". Lill-älskling... I morgon vet vi...

Souvenir? Minne från semestern? Nej tack!

Idag kom jag igång med min träning igen. Efter 6 dagar i sjuksäng fick det vara nog. Trappmaskin 30 minuter och sedan styrketräning. Svetten lackade och det kändes så skööööönt att få upp pulsen i nästan 160 slag/minuten.

Farmor tyckte att jag skulle ta mina 5 extra kilon från Montenegro som ett minne och behålla dem, men det vill inte min garderob. Än är det varmt ute, men om ettt ag är det inte ok att springa i legging och låtsas att man gör det BARA för att det är skönt. Faktum kvarstår; Jag kommer inte i mina jeans... på riktigt... på allvar alltså.

Huvaligen

I måndags blev jag slagen med en slägga och på det la sig en ögoninfektion. Det obligatoriska seminariet på tisdagen var skitjobbigt. Jag satt ensam i ett hörn, långt ifrån alla alla andra. Och torkade ögat som rann och tittade på klockan. Ville bara hem. Sov onsdag, torsdag och igår, äve om jag på kvällen var tvugen att åka ner till ICA och handla. Det är inte vansinnigt roligt att stå i kassan iklädd solglasögon, när det är mörkt ute kan jag säg. Blev uttittad av ALLA, som i princip undrade om det möjligen kunde finnas en blåtira under glasögonen nånstans.

Idag är det bättre, men fasen vad det har tagit på krafterna. I morgon blir det att långpromenera tror jag och komma tillbaka till det vanliga. På måndag blir det skola och träning.

Än en gång vill jag länka till en fantastiskt duktig bakverkskreatör.