Livet

Googlar man på ordet "Utmattningsdepression", står det att

"det orsakas av långvarig stress, såväl inom socialt liv som arbetsliv utan möjlighet till återhämtning. Detta leder till en rad kroppsliga och psykiska symptom. Ångest är vanligt och man blir nedstämd. Detta kan utvecklas till en utmattningsdepression"

Några av symptomen är;

Känslomässig utmattning

Okänslighet för andras behov

Låg prestationsförmåga

Trötthet

Brist på energi

Lättirritabilitet

Svårigheter med korttidsminnet

Koncentrationssvårigheter

Nedstämdhet

Ångest

Sömnsvårigheter

Muskelspänningar

Nedsatt sexlust och

Huvudvärk

När jag för tre veckor sedan bröt ihop fullständigt, insåg jag att jag behövde hjälp. Att känna att man inte ville vara den man är eller ha de roller man hade, har länge givit mig dåligt samvete och detta i sig har hindrat mig från att söka hjälp. "Men det är bara lite mycket nu..." hette det från min sida i två år.

Det var så skönt att bara få sitta hos läkaren och gråta i över en timma, besvara hans frågor, för nu var det inte tabu längre. Jag kunde berätta för någon hur jag kände och att jag skämdes för samma känslor. Att inte vilja vara mamma? Att inte vilja vara fru? Att vilja flytta nån annanstans? Själv dessutom? Nä, sån´t kan man ju inte erkänna för andra!! Hur skulle de låta?? Vad skulle andra tänka?? Nä, högskolestudier, tre barn och en man som är borta halva tiden, det klarar jag. Klart jag klarar, jag är ju en superkvinna!! Inga problem.

Att sedan inse att jag inte höll för trycket var den största känslan av misslyckande jag haft någonsin. Men hur svag kan en människa egentligen vara innan det blir kriminellt?? Jösses jäklar Jenny, det trodde jag du skulle klara!! ...så kände jag...

Men denna aktuella torsdagen, två dagar innan en tenta på 7 timmar, brast allt. Jag höll inte, hade inte en chans att hålla emot. Det gick bara inte. Länge, länge satt jag bara och grät i sängen och berättade för min man hur jag kände, om skammen, om allt som bara brustit och om att jag måste ha hjälp ur detta. På fredagen ringde jag och bad om hjälp. Tid på måndagen.

Jag fick frågan om när jag var lycklig senast. Rummet blev knäpp tyst efter läkarens fråga och jag fick koncentrera mig på att minnas den underbara känslan av att vara lycklig som jag fått ta avsked av för länge sedan. Jag funderade länge och sedan kom tårarna igen när jag insåg hur längesedan det var.

Jag var så oerhört lycklig när mina barn och min man kom hem från Montenegro. Åh, vad lycklig jag var!! Detta var augusti 2008... efter det kan jag inte minnas en enda gång jag känt lycka inför något. Sedan försvann glädjen, sedan försvann tillfredställelsen och på senare tid förväntan, lusten att umgås, lusten att komma hem och lusten att vara Jenny.

"Det finns många symptom på utmattningsdepression, Jenny, och du har vartenda ett... Den har pågått länge och du behöver hjälp snabbt nu. Nästa steg är väggen."

De första dagarna visste bara jag och min man om det. Jag ville inte att nån skulle veta, jag ville för allt i världen inte vara i centrum. Jag ville fixa detta nu, i ensamhet och i fred. Skamligt var det, detta kunde jag ju aldrig erkänna för någon och samtidigt ha stoltheten i behåll. Men när det hade gått lite över en vecka, valde jag att tala om det för familjen, som mamma, pappa, svägerskan, svärmor och min bror. Det kändes skönt att de visste och pressen på att hela tiden umgås försvann. De visste och respekterade att jag ville vara själv. Nu i veckan har medicinen verkligen kommit igång och jag mår väldigt bra. Är inte riktigt framme än, men jag är på god väg och kan nu snarare se styrkan i att berätta. Varför skall det vara tabu? Varför skall jag be om ursäkt för att jag ensam inte klarar av heltidsstudier, tre barn och att vara ensam med allt varannan vecka? Vem hade fixat det? Jag fixade det i 2,5 år, men gick sedan in i väggen, so what!!

Jag sökte hjälp och kom tillbaka till livet, till den tillvaro jag förtjänar att ha. Jag förtjänar att vara lycklig. Jag kan nu se fram emot ett föräldrarskap till tre helt fantastiska pojkar. Jag kan se mig själv bli gammal tillsammans med världens underbaraste man och jag ser med tillförsikt fram emot min examen och min karriär. Det är jag värd! Jag har varit i ett svart hål så vansinnigt länge nu... Det pirrar äntligen i magen och det känns som vårkänslor. Är det så här det känns att leva??