Påsken stundar och fem underbart lediga dagar väntar mig. Jag ska bara vara och koppla bort skolan helt och hållet.

Började gråta idag när Daniel kom hem med ett påskkort han gjort till mig i skolan.

"Mamma
Du är en som kämpar och ger inte upp!
GLAD PÅSK!"

Att han, min äldste son 10 år gammal sett hur jag kämpar för mitt liv för att klara av det jag försatt mig i. Att han ser med egna ögon att jag bestämt mig och att jag vet att jag kan. Jag hoppas att han får den kämparglöd när det är något som tar emot. Åh, vad jag älskar honom och är stolt över honom. Detta kortet kommer jag att spara och uppskatta för alltid. Som det värmde. Att han, min duktiga pojke, ser att jag kämpar mot min dröm, och vägrar ge upp. Att jag vet att jag är värd det.

Pappa blev arg på mig för att jag ser min utmattningsdepression som ett nederlag och för att jag skäms över att äta medicin för det. Daniel fick mig i stället att inse att det i stället ligger en oerhörd styrka i att vägra ge upp, och i att ta den hjälp som finns för att slutligen nå målet. Inte skämmas över vägen dit, utan att vara stolt över att snart vara framme och också vara stolt över den oerhörda resan jag gjort och hur den utvecklat mig.