Hmm... Dagarna går och jag hinner inte med riktigt. Mycket har hänt. Dejan jobbade kväll i veckan, vilket lämnat mig ensam med tre barn både morgon och kväll. En förkylning har legat latent samtidigt men inte brutit ut. Iväg med två till skolan, med allt vad det innebär, med väskor, gympapåsar och böcker. Rena kläder, de ska äta frukost, passa tiden, komma iväg. Kvällarna är läxor för två, kvällsmat för mig och tre, dusch för tre, plocka i ordning för tre, fotbollsträning tis och tors som gör att allt blir 45 minuter försenat. Ja, det har varit tufft och jag har varit sååå trött... Nåt har varit på gång.

Så igår eftermiddag, fredag och Dejan är hemma för helgen... som en käftsmäll blev jag jättedålig. Febern bröt ut, musklerna gjorde ont och ögonen rann. Gick och la mig kl 16, ställde in kvällsmat med grannarna så de andra fick gå utan mig, sov, sov och sov i princip i sträck till klockan 7 i morse. Inte bättre, utan somnade igen när Dejan kommit upp. Ville inte ha lunch och sov till in på eftermiddagen. Konstigt. Nu är det mycket bättre och ögat, mest vänster, känns inte som om det skall brinna upp längre. Bra - på måndag börjar ju skolan.

Har sagt upp mitt helgjobb. Har funderat och funderat under sommaren och hur jag än har fnderat, så har hjärna och hjärta inte velat sammarbeta alls. Alltså - denna underbare man jag jobbar hos... *love you man* Men jag orkar inte ha full fokus på skolan, inte full fokus på familjen och full fokus på jobb samtidigt, och så är det bara. Så nu är helgerna lediga igen och jag kan koncentrera mig på skola och familj. Men visst känns det vemodigt nånstans. Han är ju världens underbaraste.