Det har väl börjat smälta in nu... Att kankse behöva äta medicin livet ut är inte en rolig tanke, men jag är inte sjuk och det är inte så att det är någon fara med mig. Jag kommer att bli bra och är det med hjälp av mediciner så länge jag lever är det ok. Jag är så glad att det finns hjälp att få. Nu vet jag varför jag är ledsen alltid, varför jag är konstant trött och varför det känns som om jag skall bli sjuk vilken timma som helst eftersom jag känner "febern" vara på väg. Nu vet jag den största orsaken till att jag gått upp i vikt också, även om jag absolut inte bortser från min egen del i det, som jag givetvis kan ha. Nu kommer det att ordna upp sig, jag kommer att känna mig piggare, jag kommer att kunna se en glädje att vara mamma och hustru och jag kommer att känna mig frisk. Det får ta den tid det tar och det är jag beredd på men första steget är taget.
Nu vet jag varför mitt försök till viktnedgång inte funkade alls - jag har arbetat i en rejäl uppförsbacke och som läkaren sa; Det hade inte spelat nån roll om du levt på apelsiner, du hade inte gått ner i vikt i alla fall. Ett tröstens ord vill jag lova. Nu har jag börjat ta min medicin och jag har kommit in i ett bra träningschema, nu är det bara att vänta att se. När kroppen är redo, kommer det att märkas på vågen, inte innan dess. Men jag är redo och beredd för kampen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar