Jag måste bara få vara lite stolt över mig själv. Jantelagen har sitt starka fäste i detta avlånga land, men nu känner jag hur duktig jag varit och jag bara måste få brista ut i beundran över mig själv. Jag har inte kunnat förstå hur det kunnat ses som beundransvärt att jag läser på högskolan och klarar av det, samtidigt som jag har tre barn, hushåll och en man som jobbar skift. Jag har inte kunnat förstå det, eftersom jag hela tiden varit övertygad om att "de" när som helst kommer på mig. KOmmer på att jag är en stor fejk, som inte har på Högskolan i Halmstad att göra. Men nu lyckades jag!!
Mannen jobbade kväll den veckan och under helgen var han i London med vänner. Detta betyde att jag fick skiva på hemtentan efter klockan 21, då äldste sonen lagt sig och allt var tyst och stilla, fram tills dess att jag inte orkade mer. Tårarna rann först av trötthet, sedan av utmattning, frustration och sedan av desperation. Men när Dejan ringde hem för att kolla läget var det baraa tt bita ihop och få fram ett käckt "Jorå, allt ÄR sååååå bra såååå!!" I fredags fick jag besked.... min lön för mödan, för tårarna och för tröttheten, desperationen och frustrationen. Ett VG!!!!!!! Det är sinnessjukt vad bra jag kan jobba under extrem press... men det kommer snart på att jag är ett stort fejk, att jag inte hör hemma på Halmstad Högskola... ;-) Eller??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar